Ifrån biljettinsläppet såg det ut som om de hade sänkt golvet framför scenen efterom man bara såg huvudena på folket därinne. Det var fel, publiken satt ner vid bord, konstigt tyckte jag eftersom man inte kan digga denna musik och sitta ner. Sen såg jag inga trummor eller förstärkare på scenen och förstod, det blir akustiskt. Jag som älskar känna bastrummans tryck i bröstet blev ordentligt besviken.
Det var i onödan, Crowell, Will Kimbrough och Jenny Scheinman bjöd på en makalöst fin kväll .
Foto: Jah Hollis
Låt-, sång-, och instrumentalmässigt var detta av högsta klass. Stämmorna satt som en smäck, låtarna många och inlevelsen stor. Medmusikanterna grymma, var och en artister med egen karriär. Jenny Scheinman drog ner kvällens längsta applåd efter ett långt och stort solo på fiolen (klassiskt skolad?). Crowell själv, ödmjuk med sina skarpa texter om livet och dess små och stora ögonblick.
Herrejösses vad lyckligt varm inombords man kan bli efter så mycket spelglädje från scenen. Detta var mycket bra och underhållande!
Enda brasklappen, hur tusan kan folk betala inträde för att sen sätta sig i baren och gagga mitt under konserten, störigt.
http://se.youtube.com/watch?v=FzzyBn2-rXU&feature=related
http://se.youtube.com/watch?v=u8kAUp_0c5o&feature=related
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar