tisdag 9 september 2008

9/9 Tre ärrade män att dela höstkvällar med

De här tre artisterna har varit med mig hela mitt liv, känns det som. Alla har haft sina svackor men i stort sett levererat en jämn ström av fantastisk musik under hela sina karriärer, pålitliga gubbar.

Rodney Crowell kommer från countryn men här är det en stilmix som glider mot singer-songwriter/blueshållet. Crowell är en utmärkt historieberättare med innerliga texter, framförda med känsla.

I kombination med mycket lyhörda musiker blir det ett strålande resultat, det puttrar och småkoker men disciplinerat. "Sex & Gasoline" (2008) innehåller en räcka låtar av högsta klass gällande både text och musik. Dessutom välproducerat med en fin ljudbild där röst och text verkligen går fram.

John Hiatt är sprungen ur rocken med en soulstänkt röst. Jag har sett honom live ett par gånger, bl a när han turnerade med Ry Cooder. En aldrig sinande ström av bra låtar väller ut honom. På "Same old man" (2008) drar det mot countryrockhållet med ett mustigt band som står stadigt på jorden och precis som på Crowells album är det bara en handfull musiker inblandade. Här är det klart ruffigare och när Crowell med skarp precision berättar sina historier så använder Hiatt sin mörka röst till att med energi och sjujävlarannamma, frusta, gnöla och yla ur sig texterna. Det handlar även här om kännslomässig kärlek men Hiatt har oftast en humoristisk glimt i ögat både gällande text och framförande. Med självömkan tigger, ber och bönar han i "On with you" att föhållandet med damen ska få fortsätta

Även Van Morrison har jag sett live ett par gånger och han tillhör absolut en av de största för mig, har skänkt mig så mycket glädje och lugn från stress. Att lyssna på en platta av honom renar själen. Han ger tröst, trygghet och välbefinnande.

Jag har nästan alla hans oändliga antal plattor. Om jag ber någon spela en låt från dem så kommer jag förmodligen inte att veta vad den heter eller vilket år den är från. Han har låtit i stort sett lika hela tiden och ändå fascineras man varje gång.

Det har tyvärr inte varit bra de senaste fem åren men nu är ordningen återställd igen med "Keep it simple" (2008). Han mässar på i fin form, oftast är knepet en enkel text som vänds och vrids och upprepas till man är fast.

En mixa av jazz-, blues, gospel- och soul med kvalitet på musikerna. En fet god Hammondorgel kikar fram ofta och t o m ett halvruffigt gitarrsolo har Van tillåtit, han måste varit på gott humör.

Jag sätter ingen platta före den andra, skaffa och njut när mörkret börjar lägga sig!