Band of Horses tänkte jag, drar inte mer än femsextusen till Stora Scenen. Så min vana trogen kom jag i sista minuten bara för att konstatera att det var knökafullt, sextontusen sas det. Det blev till att börja längst bak igen.
Ett bra rockband behöver inga stora åthävor för att trollbinda sin publik. Band of Horses är självklara, de går in och ställer sig bland sina förstärkare och kör sitt knippe låtar med kvalitet, tyngd och inlevelse. Pondusen sitter i hantverket. Husen bakom scenen utgör dekor och ljuset är lika varmt som musiken, ljudet nästintill perfekt.
Låtarna ett axplock ur albumen och värmer gott även de man inte känner igen. Vinden sveper över torget och förstärker intrycket som de ödesmättade, känsliga sångerna ger. Ben Bridwells ljusa röst lyser upp kvällen på alla sätt. Jag gick därifrån med en varm känsla i magen.
Kanon, det bästa jag sett hitintills på festivalen.
