Visst, jag gillar jordnära ursprunglig musik. Redan när jag var mycket ung hajade jag till när det kom någon blueslåt typ Muddy Waters på radion och jag började botanisera och prenumererade på Jefferson. Nu har jag dessutom plöjt genom allt från räkcocktail, helstekt oxfilé med bernaise, double Wimpy burgers med allt, sjötunga Walewska, Rhode Island dressing och kommit fram till att bäst smakar en kokt primörrödbeta med smör och salt. John Hiatt är en kokt primörrödbeta med salt.
Efter första lyssningen tänkte jag, OK en ny Hiattplatta (han levererat låtar och plattor i jämn ström) av bra kvalitet. Men vaf-n detta är ju bara så coolt. Allvarligare än förra plattans ystra trånande efter damer. Bandet öser på tungt, enkelt och effektfullt som om de var dagen efter alllihopa och Hiatts engagemang och rösten som han pressar, griper tag. Kärlekslåtar och mustiga berättelser ur livet. Sångerna fastnar och man vill ha mer. Det är bara så amerikanst det kan bli och den sidan av USA jag tycker är intressant. Det syns ju på bilderna vad han vill förmedla.
Hiatt är som Van Morrison, man har hört det så många gånger förut men det är bättre för varje gång.
Kenneth Sernevi